Delar ur mitt projekt "Solbacken Revisited". Det handlar om att hitta på, berätta och utforska en historia som redan finns, om att spränga tiden och kliva in i ett sammanhang som man egentligen redan ingår i. Det är historien om min familj, sett från min egen mycket eskapistiska, glorifierande och luftslottiga synvinkel. Frågan är om det är möjligt att vara nostalgisk över något man själv inte upplevt, och om det verkligen var bättre förr.
Jag håller på att skriva en essä om identitet, där detta projekt är ganska centralt. Därav idén att dokumentera det lite noggrannare.
Under julen ska jag passa på att titta igenom familjens samlade diabilder från 60-talet i jakt på nytt gammalt material att arbeta med. Jag tror jag kommer hålla på med det här för evigt faktiskt.
Dagens dukanva.
Snart är det slut på dubbelpostandet, jag har just fått min tid tillbaka i och med att kostymprojektet är avslutat... Bilder på det kommer så fort det finns några.
Jag har givit mig i kast med Pelikanen av Strindberg, och jag undrar vem han ville mörda när han skrev den.
Handlingen kretsar kring en milt uttryckt dysfunktionell familj. Det är dödsfall, fulspel, pakter, otrohet, utsvultna lungsjuka barn och en sällsynt snål och misogyn mamma. Till råga på allt elände är det jävligt kallt och pjäsen slutar med att familjens hem brinner upp.
Det är tragikomik och melodrama på högsta nivå!
Jag har oförskämt roligt. Nu har jag jobbat med research i cirka två veckor, och det börjar ta form. För tillfället är jag mest road av att teckna edvardianska sorgkläder och göra collage!
Fem dagar av nörderi i Stockholm
 |
Studiebesöket på Independent Kostym i Frihamnen i torsdags gav mig men för livet, vill jag påstå. Jag har aldrig sett så mycket kläder i hela mitt liv. Jag har aldrig sett 50 meter klädstänger enbart dedikerade åt "60-talsklänningar, korta". Det var allt från barockbyxor och guldkavajer till folkdräkter och kanelbulledräkter. Hade det varit en loppis hade jag fått slag. Det var trångt, varmt och lite dunkelt, svårt att fotografera. Men detta är åtminstone lite av vad jag såg. Det är som fina färgkartor!
Med kroppen som utgångspunkt
Ömsa skinn, växa upp
"Jag vill visa kroppen som bestående av många lager, som byggs upp och bryts ner i takt med att man samlar på sig erfarenheter både kroppsligen och själsligen. En ständigt pågående förändring. Ett lager brister och ur det kan något nytt växa upp."
Terminens första uppgift i Visuell gestaltning och kommunikation.
Redovisning imorgon bitti!
En gammel höstkappa
Näe, Returen i Dals Långed gör mig sällan besviken. Fyndat: prima höstkappa från 60-talet, i äkta Terylene, "wool worsted" som de påstår. Pris: 50 kronor. Det finns många skäl till att jag gillar att bo här ute i obygden.
Little boy in corduroy
Min och Angelicas ANGLOMANI har bara börjat... Den som lever får se, och det kommer bli vackert att skåda.
Koftan, del 2
Det här är min version av koftan "Midsommarkväll" från Stickjournalen 1962. Den har under sitt relativt korta liv blivit något av en favorit. Den är lagom varm, oerhört bärbar, och perfekt koftig. Som sagt, jag ska sticka en i varje färg, minst. Kanske även beige! Fast det är högst tveksamt.
Typewriter tip tip tip
Jag har nu en gång för alla bestämt att jag måste äga en skrivmaskin, det går liksom inte att bestrida. Courier new i all ära, men när det kommer till kritan duger bara äkta vara.
Min första skrivmaskin (ett tidigt loppisfynd) var svart, trögskriven och vägde säkert sju kilo. Jag var elva år och en av mina bästa lekar var att slå upp meningar på måfå i gamla romaner som jag sedan skrev på skrivmaskin efter varandra, för att på så vis knåpa ihop min egen roman. Det blev alldeles makalöst osammanhängande historier. Jag har alltid gillat klipp-och-klistra-grejen.
Senare bytte jag upp mig och lånade mormors bruna Facit Privat (heja Åtvidaberg!) från 70-talet. Den vägde visserligen mindre, men hade fortfarande sådana där högt sittande tangenter som man lätt fastnar med tassarna i...
Efter att tålmodigt ha hamrat mig igenom dessa tröskverk, har jag kommit till slutsatsen att min drömskrivmaskin ska vara liten och portabel! Helst ska det vara en ljusblå Olivetti Lettera 32. Den är nog den finaste jag har sett.
Den är nog lurig att få tag i, designklassiker som den är, men eftersom jag fortfarande befinner mig i loppisstaden Kristinehamn så går det i alla fall att hitta finfina substitut! Av en händelse råkade det vara 50% rea på Röda Korset i onsdags, och av en händelse stod där en liten skrivmaskin och väntade på mig. Jag knep den för 100 kronor och gick hem nöjd. Den heter Olympia Splendid 33 och är liten, lätt och söt. Den behöver ett nytt färgband, sen tror jag att vi ska komma bra överens.
...
Det går inte att skriva om skrivmaskiner utan att bjuda på mitt favoritskrivmaskinsklipp! Det är från filmen Bombay Talkie och låten går även att höra i The Darjeeling Limited.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
